villblimindre

Den vägen vi haltat, den har varit så lång.

Du sa att det vart värt det

Men du ljög gång på gång.

Vad har jag vunnit?

Falsk kontroll.

Vad har jag kvar?

Noll-noll-noll.

Bara känslan av att förbli

En stor fet boll.

Vad har du gett mig
Seniga händer.

Och var har jag hamnat?

Jo, i återvändsgränder.

Jag har mod nu tror jag

Mod att säga adjö

Förlåt mig Anorexia

-men en av oss måste dö.

Eftersom det har hänt så mycket de senaste två veckorna har jag inte förmått mig uppdatera bloggen.

Jag har bl.a legat inne på MAVA för hypokalemi och på PIVA efter att ha blandat Imovane med alkohol och blivit psykotisk.

Jag försöker sova. Har så ont i hela kroppen, testar olika sätt att ligga utan att känna hur ont det gör i armar, ben och håligheter. Vill så gärna, mer än något annat vill jag sjunka in i sömnens befrielse, men varje gång som jag nästan "driftar bort" i dvalan så liksom tappar jag andan. Och blir VETTSKRÄMD!

Vad gäller maten går det åt skogen. Varje natt tänker jag att morgondagen ska bli bättre, men oftast går det bara några timmar innan jag kräkts. Och har jag kräkts en gång känns det som att eftersom dagen redan sabbats så kan jag spy igen... Det är verkligen som om någonting blockerar mina tankar ... jag agerar helt efter ätstörningen och skiter fullständigt i konsekvenserna bara jag får äta och spy.

Sedan sitter jag darrande och illamående och lovar att IMORGON, då, DÅ blir det annorlunda.

Men vad är mitt löfte värt? Jo, det är värt 37 kg smuts och damm. 37 kg förtvivlan och lögner. Några hekto svek och stulna rakblad. DET är vad mitt löfte rymmer.

Vågen står still, men jag känner mig märkligt fet. Känner mig fet på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Det är hemskt jobbigt för jag vågar inte ens se butiksbiträden i ögonen pga. skammen över mitt fläsk.

39,8 kg. Det låter ganska lagom, och jag trodde att 37 kg skulle vara idealt, men nu har jag kommit till en punkt då siffror inte avslöjar hur jag ser ut. Inte alls.

Till på köpet har jag slutat träna. Promenerar dock mer och mer... Är så trött när jag snubblar på isen, när jag upptäcker blåmärken som lyser i grälla färger mot min vita hud.

Men snubblat runt, det har jag gjort sedan jag var barn.

Blåmärken bekommer mig inte

De lyser starkt

- men jag är van.

Det vore skönt att drömma

Men underbart att få glömma

Att jag slutat med sådant för länge sedan.

Du vaknar ensam

Du har gjort ditt val

Man kan inte dra sig undan

Och tro att andra stannar kvar.

Han skrev om längtans smala handleder

Och hur de lätt kunde gå itu.

Jag stirrar stumt på mina

Önskar kanske

-att de kunde brista nu.

Ja, nu är dagarna som en svart virvel. Jag sugs sakta neråt. Ser mig omkring men det är så svart att jag knappt uppfattar glimtar av det som sker.

Koncentration!

Fokus, Elsie, FOKUS!!

Människoögon vänjer sig snabbt vid mörker och det dröjer aldrig länge innan jag anar dunkla minnen.

Minnen av tafatta kramar, av sjukhus. Rökringar och magsyra.

Av dropp, och av tröstande fuktiga ljumma läppar mot mina trevande, torra.

Anar nutidens inferno, häromdagens dito. Anar sju stadier av helvetet men skymtar ingen framtid.

En av mina favoritpojkar heter Nicklas. Häromdagen väntade han på mig vid vår gamla mötesplats. Snedluggen var där, conversen på plats, men det typiska flinet saknades.

Det var första gången som vi sågs på flera månader.

"Jag vill köpa amfetamin av dig" pep jag och snavade på orden.

Åh min älskade Nicklas, du sa nej.

Han svarade:

"Nej mjölkvit, jag vet att du vill ha amfetamin för att gå ner i vikt och nej, jag tänker inte ge dig det."

Tillbringade flera dagar på sjukhuset. Då funderade jag ut vad jag skulle skriva här i min blogg, vad jag kunde skriva som var LIVSBEJAKANDE men nu hakar sig orden, de hakar sig fast vid varandra som en kedja vid en boja kring mitt inre och jag... jag är usel på att förklara.

När någon hindrar mig från att spy, när jag inte får träna eller dricka alkohol vill jag bli hård och skrika KVADDA INTE MITT RUS!!

Men jag skriker aldrig.

Jag ser henne på håll, jag vill sträcka ut min arm, göra mina förfrusna fingrar långa och vidröra henne för att försäkra mig om att hon är på riktigt.

Jag vill färga mitt hår och kamma ut det så att hon kan trassla till det igen.

Min huds längtan efter beröring är så stark att den borde sättas i terapi.

Men ingen får nudda mig mer.

Det var bara en fåfäng dröm, en sjuk längtan och ihålig vision, detta att jag kunde bli smal.

Ett skepp i en flaska har segel men inget vatten att flyta på, ingen vind som för det hit eller dit.

Så känns det när jag står still. När jag sviker mina ideal och äter, äter, äter.

Tröjorna är för stora men på bild ser jag asfet ut. Collagen visar mitt hjärta jag och fotografierna mitt yttre som inte alls överensstämmer med min uppfattning av hur jag är.

Är jag ensam om att känna min FRÄMMANDE I MIN KROPP?

Mina tankar är tunna och spröda som smörgåsrån. Mitt yttre är stabbigt och klumpigt, ett smörigt fån

Jag har fått ett par kommentarer om att jag inte förtjänar hjälp för att jag inte vill bli frisk och för att jag "klagar på ÄS-vården".

Dessa kommentarer (tre st) har varit anonyma och därför svåra att bemöta, men eftersom jag tänkt en del på dem så gör jag ett försök ...

Varför tycker inte ni att jag förtjänar att bli frisk? Inte förtjänar att få hjälp att ändra mitt tankesätt? Ja, jag vill gå ner mer i vikt, det är sant, okej; jag upplever svälten som ren och befriande, det är sant, men det är ju det som är min sjukdom som jag söker hjälp för.

Och medan jag väntar krymper min motivation.

En person avslutade sin kommentar med: " Tids nog spricker bubblan även för dej."

Tala inte om för mig att min bubbla kommer spricka, jag har ingen sådan, ingen bubbla inget skydd, jag är uppriktig, naken och ärlig. Allt har spruckit för länge sedan, det är därför som jag klamrar mig fast vid anorexin och bulimin.

Det är tråkigt att det uppfattas som klagomål, mina åsikter om ätstörningsvården. Om jag klagade skulle jag inte söka vård. Nej - jag tyckte bara det var synd att det inte satsas mer på oss som befinner oss i detta vakuum mellan dödligt svälttillstånd och hundraprocentig vilja att bli friska.

Det tycker jag fortfarande.  Jag skulle gärna höra om ni tycker att man måste vilja sluta svälta för att förtjäna hjälp att vilja börja äta.

Julen har förflutit i ett töcken. Som jag berättade upplevde jag två dygns av sömnlöshet. Då och då driftade jag in och ut, flöt genom en hallucinatorisk, delirium - liknande koma.  På tredje dygnets kväll smällde jag i mig ett äpple framför TV'n.

"Var ska du gå?" frågade min syster när jag vingligt reste mig upp.

"Jag vet inte vart jag ska, Monica!" svarade jag och satte mig ner igen. Det var så HIMLA LÄSKIGT. Framför mitt högra öga formade sig en fyrkant i samma färger som ettans testbild, den följde min blick vart jag än vände mig. Jag slog händerna för ögonen. Jag hörde ingenting. PLÖTSLIGT BLEV DET SVART. Jag såg digitala bokstäver forma orden: RIGHT EYE FAILURE och sen minns jag inte mer.

Jag vaknade gråtande i min mammas famn i sängen. Jag hade varit epileptisk i flera minuter. Ambulansen var på väg. Jag grät. Var så säker på att jag dog. RIGHT EYE FAILURE, det var bara början!

Hela tiden på sjukhuset grät jag ursäkter och förlåt. När jag fick Sobril blev jag lugnare och bad snyftande min mamma att berätta något bra om mig.

"Du är omtänksam" svarade hon, jag torkade bort en tår från hennes kind för nu var jag lugn och rollerna ombytta. "Du är varm och full av humor".

Då kom läkaren och lät mig åka hem. Salterna var bra. Kalciumkoncentration OK. Så varför hände detta?

De trodde på panikångest eller epilepsi framkallad av svälten. Aldrig mer sa jag. Och nu sitter jag här igen. Längtar efter någonting och det måste väl vara positivt. Men att jag inte vet hur min vilja till längtan ska kanaliseras är destruktivt. Jag balanserar inte längre på gränsen, jag har passerat den för länge sedan, den är så långt bort att jag inte skymtar den. Men jag skymtar digitala siffror på vågor, dom vinkar ömt till mig. Kom hit, ropar de, lockande, frestande ropar de kom hit, du är snart framme. 37 kg. Nästan där.

PS: Jag skulle gärna vilja höra om ni tycker att man måste VILJA sluta svälta för att få hjälp att börja äta?

Nyss när jag låg och vred mig mellan dubbla täcken utkristalliserade sig en plan och en sanning.

Sanningen är enkel. Om det vore lätt att bli lätt skulle alla vara det ... lätta som dimfrost.

Planen är den gamla vanliga: återhämta mig från överätandet och kräkset för att kunna bli av med dom här sista kilona.

Kräk ... varje gång jag smäller igen toalettlocket efter att ha spytt är det som om jag spolar ner de sista atomerna av mitt inre. Skickar ner allt jag vill bli, av allt jag måste bli, genom avloppet. Där kan det ju transporteras genom kloaker och reningsverk hur länge som helst utan att göra något åt det faktum att äcklet som är min själ förorenar varenda vattensverk det beblandas i.

Dagen har varit en återhämtningsdag. Några dagar har jag nämligen varit extremt förvirrad, nästan psykotisk. Minns att jag var ute och gick i fredags och drabbades av jättekonstiga "strålningar" i kroppen. Trodde då att jag skulle svimma. Men istället för att vända om eller sätta mig på bussen så började jag gå dubbelt så snabbt, för att jag var säker på att om jag stannade DÅ skulle jag tuppa av. I Huddinge Centrum drack jag nästan maniskt näringsdrycken bara för att kunna gå fortare. Tydligen var jag hos pappa och bakade pepparkakor, var hos psykologen och hade flera utbrott hemma, bl.a. för att jag inte orkade röra mig från sängen. Tydligen har jag ätit massa för att de inte skulle ta mig till akuten, bl.a. en halv pizza (SERIÖST: PIZZA!!!)

I går natt vågade jag inte stänga ögonen p.g.a. dödsångest, först klockan sex föll jag i någon slags hallucinatorisk koma. Så under dagen låg jag typ bara still och åt något varannan timme, som en äggvita, filmjölk eller tog en ND.

Jag behöver SÖMN. Problemet är att det är kräkningarna under veckan, samt sömnbristen som orsakat det här. Och Dulcolax-helvetet.

Om jag inte kräks kan jag snart vara nere på 37 kg och stanna där.

Och Dulcolax MAX 2 ggr/vecka och då normal dos.

Någon kommenterade och undrade varför jag tar så många...

Jo det är så att om jag överäter så blir jag desperat att rena mig. Och det är DÅ som det blir så här fel, fel, fel. Kroppen får spel, och hindrar mig att bli hel (smal).

Gud jag behöver SÖMN. Nu på kvällen blev det samma sak igen, vågade inte släcka lampan eller ögonen heller för den delen. Hade FETångest över att blivit större under dagen, och nu gav jag upp sömnförsöken för en halvtimme sen.

 Hamnade här framför datan igen, budgetcigarett mellan fingrarna och med mitt eviga klagoväggs-dravel. Bara det att jag inte mumlar böner, nej - jag krossar huvudet mot muren.

39 KG!

Men jag fryser. Mina fingrar är som istappar, jag bär byxor på byxor. Och lyssnar på bright Eyes. Tänker på Maria. Funderar, undrar, vad hon ser hos mig. Vad hon ser i mig.

Om jag ska beskriva mig själv så finner jag bara nedsättande adjektiv.

Jag är ful. Jag är ond. Jag är darrande och trött.

Då och då krymper jag. Orden halkar. Tangenterna formar formuleringar som jag inte vågar stå för.

Jag kräks. Städade rummet och slängde chips.

Varför hade jag chips under sängen?

Varför åt jag dem inte?

Renheten fläktar, kan jag nå den? Vem vill inte vara ren och fri?

39 kg, 39 kg.

Det känns som om det hänger tyndger på mig. Någon kallar mig Amy in the white coat. Dberst. Det är Bright Eyes. Jag är rädd

Vad är egentligen värst? Att vara inlåst på en avdelning eller att vara fri men utestängd från tillvaron?

Bakom mina ögonlock, innanför min poloklädda bröstkorg, bultar drömmar och fantasier om verklighet. Med det menar jag att mina drömmar handlar om att gå ner i vikt för att klara av realiteter.

Cigaretten darrar mellan mina fingrar, mineralvattenflaskorna paraderar tömda längs väggarna och jag tänker att ingenting kan släcka min törst.

Hur många situps kan ni göra? Jag kan inte göra situps längre. Jag gör ca 600 benlyft/dygn och 300 armhävningar men jag kan inte göra situps.

Nu har jag en så nära vän som vet allt. Hon ska hjälpa mig att "uppdatera" min garderob så att jag vågar möta Anna. Idag vandrade vi arm och arm, fnittrande, gråtande, drömmande, fördömande.

Jag vågade ställa frågor som jag tidigare bara anförtrott denna hemliga blogg och mina anteckningsböcker. Det var en av de bästa dagarna på länge. Vi drack cider och skrattade åt oss själva och NKs julskyltning.

Vaknar

famlar

Trevar

Söker

- efter mellanrum och tomrum

Ett ben, två ben, revben

Here I go again... Fast helst inte! Vad finns det att skriva när mörkret är så kompakt att orden inte går att finna? När min kamp neråt (idag vägde jag 41,4) skulle göra tillvaron ljusare.

Alla mina planer, all min fåfänga längtan.

För många Imovane men ingen lindring. Slöseri.

En julstjärna i fönstret som hånar mig med sitt skimmer.

FETTSO, strålar den mot mig. FETTSO!

Och vad gör jag? Vad gör jag för att undkomma alla vackra föremål som häcklar mig med sin ljuvlighet när JAG är motbjudande. Jag tänder en cigarett, sväljer ner 20 Dulcolax med mineralvatten och hoppas på försoning.

På försoning med min kropp, för jag kan inte se ut så här.

Jag blir jätteglad när jag får höra att jag är en inspiration, men jag känner mig inte värdig att kallas det. Motivationen vacklar, jag tappar styrka kontroll och fokus.

 Lämna mig inte, Ana! Spänn ut dina skelettliknande vingar över mig och ta mig under deras trygga beskydd igen.

Den här världen är inte för mig, jag har försökt och försökt, men den stöter bort mig, den dresserade cirkusapan. Jag kan framföra gorillaläten, trycka i mig bananer och utföra förnedrande konster ned ett måttband, en påse lösgodis och så fingrarna i halsen

 Men i försök på motivation kommer lista på vad jag ska unna mig när jag nått 37 kg.

• Handla nya kläder.
• Våga träffa vänner
• Dricka Xide Winter (glittrar)
• Försöka anordna en mysig hemmakväll med pro-anas, då vi dricker lite lättcider, tuggar selleri och läkerol och uppskattar att vara med likasinnade.
  
  
  
  

Stay strong: stay skinny

Lunchgruppen igår var helt ok J Jag åt utan att smussla och ansträngde mig att vara delaktig i samtalet.

Vågen visar på 41,9 kg men det är OK. Jag accepterar att det går långsamt, huvudsaken är att jag inte går upp i vikt.

Allt känns annorlunda efter i går och det är dags att berätta varför.

Jag är kär. Visserligen inte KÄR som i förälskad eller romantiskt kär, men jag är helt galen i en tjej på lunchgruppen, man skulle nog kunna säga att jag känner mig smått besatt. (Tyvärr är jag så hetero som man kan bli).

Hon heter Anna, är 24 år och har ett stort leende. Hennes hår är ljusrött och klippt i page med lugg. Varje gång jag ser henne har hon urfina kläder. Igår bar hon en kort mönstrad kjol med hög midja och rosett.

Anna har haft bulimi i flera år, men de senaste veckorna har hon i princip svält sig själv. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne. Hur som helst så längtar jag för första gången till onsdag ... Måste väga MAX 40,3 då.

Har ni liknande erfarenheter av att falla för en person på det sättet? Jag har gjort det förut men då har det varit så att jag fallit romantiskt.
Hur ska jag våga närma mig henne? Lunchgruppen gör uppehåll kring julen och det känns väldigt deprimerande att inte få se henne under dom veckorna.

41, 9 igen. FAN!

Och i morgon som jag ville vara smal och fin. Då ska jag träffa en av mina bästa vänner, jag både längtar och fasar. Vi har varit allierade MOT Ana (träffades faktiskt på slutenvården) och peppat varandra att låta henne gå.

Men så råkade vi hitta vi varandras hemliga bloggar... Dvs jag stötte på hennes och hon avslöjade att denna är min. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Båda strävar efter viktminskning igen. Det känns så overkligt ... hon kommenterade anonymt i min blogg och jag gick och tänkte att jag ville ha kontakt med den personen.

Så idag fick jag ett SMS som började "Hej Ari!"...

Så jag längtar efter i morgon, för det ska bli skönt att hålla om henne, en lättnad att få prata öppet. Men jag fasar också eftersom ingen granskar ens kropp som en pro-ana, och nu när jag vet att vi både är i träsket/himmelriket igen, så kommer hon säkert se på mig från topp till tå och tycka att jag är GROTESK.

Men nu är vi två tillsammans under Anas vingar, det finns ingen återvändo nu.

Vet att jag inte är ensam om att bäva för julmaten. Jag har under många år haft olika strategier, men ingen har varit klockren.

Jag har testat att vara laktosintolerant, haft celiaki, levt vegansk, ätit och spytt, m.m.

Det bästa har varit att äta veganskt. Man kan göra veganska alternativ till allt animaliskt, och äta av det. Givetvis sådant som är kalorisnålt och fettsnålt.

T ex sillen ersätter man med inlagd aubergine, som innehåller 21 kcal/100 gram!

Alternativ till skinkan är kokt kålrot som man griljerar (googla på griljerad kålrot för en uppsjö recept).

Drycken heter naturligtvis smaksatt vatten och julmust light. Kokt brysselkål, fettfri grönkål, det är möjligt att komponera ett ana-julbord. Medan andra skyfflar i sig hundratals kalorier så drar du ingen uppmärksamhet till dig trots att du inte ens får i dig en tredjedel av det.

Och det är INTE fånigt att dansa runt granen. Tvärtom är det ett bra sätt att bränna den där (läs: den enda) pralinen ur Alladin asken som du åt samtidigt som du pratade med någon med hökblick.

Tack, merci, för alla hemliga önskelistor :). Nu hoppas jag att få höra lite om hur ni planerar att anofiera er jul. Vad ni ska äta, hur ni äter (tex om ni smusslar, kräks, eller helt enkelt unnar er julmat?).

När jag läser era kommentarer fylls jag med en sällsam trygghet och styrka. Vi är inte ensamma nu. Och det konstiga är att jag kan vara mig själv. Jag nojar mig inte för att inte duga som jag annars gör JÄMT.

 Jag hör hemma här.

Och förutom att leva i en verklighet som består av måttband, vågar, spyor varvat med svält är självhat det jag gör bäst.  

Morgonen är skön, när dagen ligger orörd och fylld av möjligheter vågar jag nästan hoppas på den.

Vågen rör sig neråt i samma takt som en snigel på ett rakblad, men jag har iaf inte gått upp sedan igår.

41,4 kg.

Varför satsar jag på just 38 kg? När jag var som smalast vägde jag flera kg under det, och jag kände mig fylld av kontroll, när jag var längst ner var jag nästan rofylld. Men jag tycker inte att andra är för stora när de väger mer. Det är bara med mig det är så. Mitt huvud passar inte på axlarna, fotlederna hör inte ihop med smalbenen osv. Allt detta känns om jag väger för mycket.

Som mest under min sjukdom har jag vägt 50,2.

Jag mådde inte bra alls. Alla mina fina kläder, alla mina tankar var besudlade när jag klampade fram som en cirkuselefant. Hela jag var faktiskt en cirkus.

Popcornlukt, clownkonster, dresserade apor och elefanter.

När jag blev utskriven tänkte jag att jag skulle ner till 45 kg igen. Problemet var att jag började hetsäta. Jag nådde 45 kg men kände mig fortfarande grotesk, och det berodde mycket på hetsätningen. Och jag saknade lättheten. Lätthet är underbart.

Jag vill vara liten. 37-38 kg är liten, men förhoppningsvis slipper jag inläggning.

Ja varför just 38 kg? Jag vill bara att mörkret ska lätta.

Vilka 5 saker önskar ni er om ni fick önska på riktig, hemligt och sant?

Min hemliga önskelista:

• Presentkort på Cola Light. Livstidsförbrukning.
• Spa-weekend med massa pro-ana tjejer i alla storlekar och åldrar.
• Drastisk positiv effekt på Fluoxetinet (minskad depression, slut på hets)
• The obvious: 38 kg för evigt, vad jag än äter.

Bonus: Gymkort, träningsvideos, gåstavar, kurs i konståkning.

Jag begriper inte vad jag sysslar med, min egen största fiende. Det känns som om kroppen växer i takt med ångesten över allt jag satt i mig. Och jag tycks inte kunna sluta.

Har jättecravings efter godis hela tiden, och i affären fem min härifrån säljer de just nu lösviktsgodis för 3.90.

Gissa vem som var där idag ..?

Förut älskade jag kvällarna. Jag brukade sätta mig på golvet med tidningar och sax framför mig. Jag tog min insomningstablett för den hade så lugnande effekt (Imovane). Sedan klippte jag collage som klistrade in i min Anabok. Thinspirerande bilder, citat, tabeller över kalorier och BMI, hemliga drömmar om renheten som skulle infinna sig samma stund som ökat mellanrum mellan låren.

Kvällarna var heliga. Ingen risk för överätande eftersom dagens mat var avklarad. Natten väntade, kalorifri och med sömnens befrielse.

Bara det att nätterna var sällan, om någonsin, befriande. De var mardrömsspäckade och svettiga, panikslagna och ångestfyllda. Och de genomleds enbart för att ebba ut i en förtvivlad gryning. Nya löften, nya svek, nya FASOR I SPEGELN.

Nu är det kväll och jag kan inte ty mig till min Anabok. Jag har ätit för mycket, och bilder på tex Nicole Richie fyller mig med skam och äckel.

MÅSTE komma ihåg det i morgon: att kvällen förstörs om jag svullar. Jag ska till Skansens julmarknad med storasyster, hennes man Lars och pappa.

Jag ska ta en näringsdryck Fortimel 200 kcal på morgonen, ett äpple till lunch, och en näringsdryck till middag. Under 600 kcal, och en aktiv dag på det.

På kvällen ska vi baka lussebullar men jag brukar klara av att baka utan att provsmaka. Får övertala de andra att äta desto mer.

Jag står i kö till en dagvårsavdelning som heter Idun. Den hör till Stockhlms Centrum för Ätstörningar, där jag har varit inlagd och nu äter hso 1 gång i veckan och pratar med psykolog. Idag ringde dom från Idun och sa att jag skulle måste komma på YTTERLIGARE ett bedömningssamtal eftersom dom är osäkra på min motivation.

Jag förstår dom, samtidigt så blir jag irriterad.

Motivationen krymper för varje dag, och väntelistan är ett par månader. Det borde faktiskt satsas mer på vården för ätstörda som inte befinner sig i medicinskt kristillstånd.

Stay skinny!

Morgonvikt: 41,5 kg.

Var nästan lika trött i morse som i tisdags, men lyckades ta mig till lunchgruppen. Hoppade över min frukost eftersom jag inte visste hur mycket jag skulle äta till lunch (med lunchgruppen som jag berättade om i förra inlägget).

Jag hade lovat mig själv och min shrink att prata mer, och det gjorde jag med framgång. Men jag är så ovan vid det här öppna pratet om sin ätstörning. Jag fick höra hur klok jag är, att jag kommer med fina råd, men det är ju bara för att jag tänker att om jag kan stötta någon iaf så jämnar det lite ur sig för att jag är så värdelös när det gäller mig själv.

På vägen till restaurangen sa jag till en tjej att det kändes som om man inte förtjänade att få hjälp eftersom jag inte ser anorektisk ut.

Hon stannade mitt i gatan, såg på mig från topp till, fastnade med blicken på mina knän och höjde på ögonbrynen.

•-       Jo, det gör du. Du ser väldigt anorektisk ut.

Vad svarar man på det? Gör jag det? Eller sade hon sa för att på något vrickat sätt göra mig glad?

Till lunch valde jag lax och kokt potatis UTAN den stuvade spenaten. Jag åt ca 2/3delar av laxen och 1,6 potatis. Jag drygade ut med böngroddar, rårivna morötter och salladsblad, mosade in lite lax och potatis bland det så det i alla fall skulle se ut som mer av varmrätten försvann.

På väg tillbaka till ScÄ säger ledaren Björg till mig att jag har gått ner i vikt bara sedan förra veckan! Då erkände jag för henne att jag har smusslat med maten och hon bestämde att hon ska sitta bredvid mig och hålla koll.

För hela gruppen berättade jag sedan att jag är rädd att kräkas upp det jag fått i mig om jag  ges chansen. Vet inte om jag ångrar mig.

Jag hade skrivit ett inlägg med "kräktips", men efter en kommentar om det olämpliga i detta så raderade jag det. Att spy är definitivt ingenting att eftersträva!

Idag var en konstig dag.

Jag sov knappt på natten, svettades och frös om vartannat, flera gånger upptäckte jag att jag storgrät. Vid ett tillfälle när jag halvsov grät jag högt. Mamma kom in för hon hade varit på väg till badrummet och hörde mig.

Klockan halv nio väckte hon mig med en tallrik gröt. Jag stirrade på den, förtvivlad. Hungrig det var jag, så jävla hungrig.

Åt först äppelmoset. Väldigt sakta. Sen skulle jag slänga gröten, men först ..  en sked. Två skedar. Till slut hade jag ätit nästan hela. Då sansade jag mig, gick och kräktes och duschade.

I duschen förvirrades jag över visa framträdande ben kring mina knän.

Jag hade sådana knän förut, men det var när jag vägde sju kg mindre. Vågen visar fortfarande på 41,9 kg. Det låter lite, men för mig är det inte tillräckligt.

Somnade om, trots att jag hade psykologtid. Mamma väckte mig och sa att hon var BESVIKEN. Kunde knappt röra mig, gömde mig i förrådet och somnade på en hög höstjackor. Hur ofta går mamma in i förrådet? ALDRIG.

Men idag gjorde hon det. Lampan fungerade inte så det var nära att jag kom undan - men precis innan hon skulle stänga dörren så trampade hon på min fot.

Efter en utskällning blev hon orolig och hjälpte mig till sängen.

Jag halvsov fram till femtiden. Det var så läskigt ... drömde att jag föll och inte kunde resa mig, min mardröm. Drack två näringsdrycker (de med 300 kcal styck istället för de jag brukar ta, med 200 kcal) och sen åt jag soppa (tre dl = 390 kcal) .

Nu ska jag ta en näringsdryck till och lägga mig.

I morgon går jag på "lunchgruppen". Det är en grupp som Stockholm Centrum för Ätstörningen anordnar. Vi är ca sju stycken tjejer i olika åldrar och så ledaren, Björg. Tillsammans går vi till en restaurang och äter, sedan har vi samtal en timme.

Det är hemskt!

Jag vågar knappt prata, och maten ger mig fetångest, även om jag aldrig äter upp allt.

Det konstiga är att de andra inte är anorektiskt smala fastän de pratar om hur lite de äter, hur mycket de spyr osv. De pratar verkligen hela tiden om sin sjukdom.

Och alla har det värst.

Ändå klarar de av att ta massa oljiga saker från salladsbordet, och en del väljer verkligen det flottigaste från menyn. Jag tar alltid det magraste och byter alltid ut riset mot kokt potatis. Sedan tar jag råkost från salladsbordet.

De två första gångerna smusslade jag undan mat i servetterna och under tallriken, men förra gången stirrade en tjej plus Björg så mycket att jag inte vågade.

Rapporterar i morgon hur det gick.

BYXORNA SITTER LÖSARE!
Ååååh, ljuva underbara känsla!

Bones ARE pure, det bara är så.

När jag vill äta något så föreställer jag mig hur mycket klarare alla situationer blir när jag är mindre i omfång. Små saker, som att gå på en julmarknad. Fet på julmarknad: umcomfortable, ganska snuskigt.

Mager på julmarknad: innanför termobyxorna finns inget överflöd. Under jackan och tröjlagren döljer sig armar lika lätta som frostlager.

Jag heter ju inte Arienette på riktigt, men eftersom ingen får veta min ljuvliga hemlighet (den medvetna återgången till Ana), så kallar jag mig för Ari, (efter Bright Eyes låten Arienette).

Jag råkade läsa ett mail som mamma skrev till min syster:

"Det verkar som om anorexi-Ari har kommit tillbaka. Hon städar, sover nästan inget och går ner i vikt. Inte för att jag vill ha tillbaka missbrukar-Ari eller bulimi-Ari, men anorexian skrämmer mig."

Jag vill inte heller ha tillbaka alkoholen eller bulimin, jag trivs bra här, om det bara ville gå snabbare ner, ner, ner. Äntligen börjar jag känna mig som mig själv igen, äntligen, äntligen, äntligen - äntligen sitter byxorna lösare igen!

Dagens thinspo:


Dagens HCthinspo (uttjatad, jag vet, men den är så ååååh)

Jag vill, vill så gärna, vill vad? Tog sju Pursenid Ex-lax i alla fall. Ångrar mig...

Hur mycket har jag gått upp? Vågar inte väga mig, vågar inte tänka på det men det måste jag innan det är fär sent. I morgon börjar jag om/fortsätter med kampen. Och jag ska fixa det

Det var jobbigt att göra bentäthetsmätning idag. Kände mig som en tjockis. Kände mig som en ohälsoam idiot, på pappret står det "Anorexia Nervosa" men den sjukdomen har jag INTE. Nåväl, för att mitt tänkande må vara anorektiskt i dlera avseenden, men det förändrar inte det faktum att jag är en knubbis som lyckats gå ner i vikt.

Ps, jag är 167 cm lång och väger 41-42 kg. Min målvikt är 37,5.

Kvällens thinspo:


Kvällens HCthinspo: