villblimindre

Morgonen är skön, när dagen ligger orörd och fylld av möjligheter vågar jag nästan hoppas på den.

Vågen rör sig neråt i samma takt som en snigel på ett rakblad, men jag har iaf inte gått upp sedan igår.

41,4 kg.

Varför satsar jag på just 38 kg? När jag var som smalast vägde jag flera kg under det, och jag kände mig fylld av kontroll, när jag var längst ner var jag nästan rofylld. Men jag tycker inte att andra är för stora när de väger mer. Det är bara med mig det är så. Mitt huvud passar inte på axlarna, fotlederna hör inte ihop med smalbenen osv. Allt detta känns om jag väger för mycket.

Som mest under min sjukdom har jag vägt 50,2.

Jag mådde inte bra alls. Alla mina fina kläder, alla mina tankar var besudlade när jag klampade fram som en cirkuselefant. Hela jag var faktiskt en cirkus.

Popcornlukt, clownkonster, dresserade apor och elefanter.

När jag blev utskriven tänkte jag att jag skulle ner till 45 kg igen. Problemet var att jag började hetsäta. Jag nådde 45 kg men kände mig fortfarande grotesk, och det berodde mycket på hetsätningen. Och jag saknade lättheten. Lätthet är underbart.

Jag vill vara liten. 37-38 kg är liten, men förhoppningsvis slipper jag inläggning.

Ja varför just 38 kg? Jag vill bara att mörkret ska lätta.

Vilka 5 saker önskar ni er om ni fick önska på riktig, hemligt och sant?

Min hemliga önskelista:

• Presentkort på Cola Light. Livstidsförbrukning.
• Spa-weekend med massa pro-ana tjejer i alla storlekar och åldrar.
• Drastisk positiv effekt på Fluoxetinet (minskad depression, slut på hets)
• The obvious: 38 kg för evigt, vad jag än äter.

Bonus: Gymkort, träningsvideos, gåstavar, kurs i konståkning.

Jag begriper inte vad jag sysslar med, min egen största fiende. Det känns som om kroppen växer i takt med ångesten över allt jag satt i mig. Och jag tycks inte kunna sluta.

Har jättecravings efter godis hela tiden, och i affären fem min härifrån säljer de just nu lösviktsgodis för 3.90.

Gissa vem som var där idag ..?

Förut älskade jag kvällarna. Jag brukade sätta mig på golvet med tidningar och sax framför mig. Jag tog min insomningstablett för den hade så lugnande effekt (Imovane). Sedan klippte jag collage som klistrade in i min Anabok. Thinspirerande bilder, citat, tabeller över kalorier och BMI, hemliga drömmar om renheten som skulle infinna sig samma stund som ökat mellanrum mellan låren.

Kvällarna var heliga. Ingen risk för överätande eftersom dagens mat var avklarad. Natten väntade, kalorifri och med sömnens befrielse.

Bara det att nätterna var sällan, om någonsin, befriande. De var mardrömsspäckade och svettiga, panikslagna och ångestfyllda. Och de genomleds enbart för att ebba ut i en förtvivlad gryning. Nya löften, nya svek, nya FASOR I SPEGELN.

Nu är det kväll och jag kan inte ty mig till min Anabok. Jag har ätit för mycket, och bilder på tex Nicole Richie fyller mig med skam och äckel.

MÅSTE komma ihåg det i morgon: att kvällen förstörs om jag svullar. Jag ska till Skansens julmarknad med storasyster, hennes man Lars och pappa.

Jag ska ta en näringsdryck Fortimel 200 kcal på morgonen, ett äpple till lunch, och en näringsdryck till middag. Under 600 kcal, och en aktiv dag på det.

På kvällen ska vi baka lussebullar men jag brukar klara av att baka utan att provsmaka. Får övertala de andra att äta desto mer.

Jag står i kö till en dagvårsavdelning som heter Idun. Den hör till Stockhlms Centrum för Ätstörningar, där jag har varit inlagd och nu äter hso 1 gång i veckan och pratar med psykolog. Idag ringde dom från Idun och sa att jag skulle måste komma på YTTERLIGARE ett bedömningssamtal eftersom dom är osäkra på min motivation.

Jag förstår dom, samtidigt så blir jag irriterad.

Motivationen krymper för varje dag, och väntelistan är ett par månader. Det borde faktiskt satsas mer på vården för ätstörda som inte befinner sig i medicinskt kristillstånd.

Stay skinny!

Morgonvikt: 41,5 kg.

Var nästan lika trött i morse som i tisdags, men lyckades ta mig till lunchgruppen. Hoppade över min frukost eftersom jag inte visste hur mycket jag skulle äta till lunch (med lunchgruppen som jag berättade om i förra inlägget).

Jag hade lovat mig själv och min shrink att prata mer, och det gjorde jag med framgång. Men jag är så ovan vid det här öppna pratet om sin ätstörning. Jag fick höra hur klok jag är, att jag kommer med fina råd, men det är ju bara för att jag tänker att om jag kan stötta någon iaf så jämnar det lite ur sig för att jag är så värdelös när det gäller mig själv.

På vägen till restaurangen sa jag till en tjej att det kändes som om man inte förtjänade att få hjälp eftersom jag inte ser anorektisk ut.

Hon stannade mitt i gatan, såg på mig från topp till, fastnade med blicken på mina knän och höjde på ögonbrynen.

•-       Jo, det gör du. Du ser väldigt anorektisk ut.

Vad svarar man på det? Gör jag det? Eller sade hon sa för att på något vrickat sätt göra mig glad?

Till lunch valde jag lax och kokt potatis UTAN den stuvade spenaten. Jag åt ca 2/3delar av laxen och 1,6 potatis. Jag drygade ut med böngroddar, rårivna morötter och salladsblad, mosade in lite lax och potatis bland det så det i alla fall skulle se ut som mer av varmrätten försvann.

På väg tillbaka till ScÄ säger ledaren Björg till mig att jag har gått ner i vikt bara sedan förra veckan! Då erkände jag för henne att jag har smusslat med maten och hon bestämde att hon ska sitta bredvid mig och hålla koll.

För hela gruppen berättade jag sedan att jag är rädd att kräkas upp det jag fått i mig om jag  ges chansen. Vet inte om jag ångrar mig.

Jag hade skrivit ett inlägg med "kräktips", men efter en kommentar om det olämpliga i detta så raderade jag det. Att spy är definitivt ingenting att eftersträva!

Idag var en konstig dag.

Jag sov knappt på natten, svettades och frös om vartannat, flera gånger upptäckte jag att jag storgrät. Vid ett tillfälle när jag halvsov grät jag högt. Mamma kom in för hon hade varit på väg till badrummet och hörde mig.

Klockan halv nio väckte hon mig med en tallrik gröt. Jag stirrade på den, förtvivlad. Hungrig det var jag, så jävla hungrig.

Åt först äppelmoset. Väldigt sakta. Sen skulle jag slänga gröten, men först ..  en sked. Två skedar. Till slut hade jag ätit nästan hela. Då sansade jag mig, gick och kräktes och duschade.

I duschen förvirrades jag över visa framträdande ben kring mina knän.

Jag hade sådana knän förut, men det var när jag vägde sju kg mindre. Vågen visar fortfarande på 41,9 kg. Det låter lite, men för mig är det inte tillräckligt.

Somnade om, trots att jag hade psykologtid. Mamma väckte mig och sa att hon var BESVIKEN. Kunde knappt röra mig, gömde mig i förrådet och somnade på en hög höstjackor. Hur ofta går mamma in i förrådet? ALDRIG.

Men idag gjorde hon det. Lampan fungerade inte så det var nära att jag kom undan - men precis innan hon skulle stänga dörren så trampade hon på min fot.

Efter en utskällning blev hon orolig och hjälpte mig till sängen.

Jag halvsov fram till femtiden. Det var så läskigt ... drömde att jag föll och inte kunde resa mig, min mardröm. Drack två näringsdrycker (de med 300 kcal styck istället för de jag brukar ta, med 200 kcal) och sen åt jag soppa (tre dl = 390 kcal) .

Nu ska jag ta en näringsdryck till och lägga mig.

I morgon går jag på "lunchgruppen". Det är en grupp som Stockholm Centrum för Ätstörningen anordnar. Vi är ca sju stycken tjejer i olika åldrar och så ledaren, Björg. Tillsammans går vi till en restaurang och äter, sedan har vi samtal en timme.

Det är hemskt!

Jag vågar knappt prata, och maten ger mig fetångest, även om jag aldrig äter upp allt.

Det konstiga är att de andra inte är anorektiskt smala fastän de pratar om hur lite de äter, hur mycket de spyr osv. De pratar verkligen hela tiden om sin sjukdom.

Och alla har det värst.

Ändå klarar de av att ta massa oljiga saker från salladsbordet, och en del väljer verkligen det flottigaste från menyn. Jag tar alltid det magraste och byter alltid ut riset mot kokt potatis. Sedan tar jag råkost från salladsbordet.

De två första gångerna smusslade jag undan mat i servetterna och under tallriken, men förra gången stirrade en tjej plus Björg så mycket att jag inte vågade.

Rapporterar i morgon hur det gick.

BYXORNA SITTER LÖSARE!
Ååååh, ljuva underbara känsla!

Bones ARE pure, det bara är så.

När jag vill äta något så föreställer jag mig hur mycket klarare alla situationer blir när jag är mindre i omfång. Små saker, som att gå på en julmarknad. Fet på julmarknad: umcomfortable, ganska snuskigt.

Mager på julmarknad: innanför termobyxorna finns inget överflöd. Under jackan och tröjlagren döljer sig armar lika lätta som frostlager.

Jag heter ju inte Arienette på riktigt, men eftersom ingen får veta min ljuvliga hemlighet (den medvetna återgången till Ana), så kallar jag mig för Ari, (efter Bright Eyes låten Arienette).

Jag råkade läsa ett mail som mamma skrev till min syster:

"Det verkar som om anorexi-Ari har kommit tillbaka. Hon städar, sover nästan inget och går ner i vikt. Inte för att jag vill ha tillbaka missbrukar-Ari eller bulimi-Ari, men anorexian skrämmer mig."

Jag vill inte heller ha tillbaka alkoholen eller bulimin, jag trivs bra här, om det bara ville gå snabbare ner, ner, ner. Äntligen börjar jag känna mig som mig själv igen, äntligen, äntligen, äntligen - äntligen sitter byxorna lösare igen!

Dagens thinspo:


Dagens HCthinspo (uttjatad, jag vet, men den är så ååååh)

Jag vill, vill så gärna, vill vad? Tog sju Pursenid Ex-lax i alla fall. Ångrar mig...

Hur mycket har jag gått upp? Vågar inte väga mig, vågar inte tänka på det men det måste jag innan det är fär sent. I morgon börjar jag om/fortsätter med kampen. Och jag ska fixa det

Det var jobbigt att göra bentäthetsmätning idag. Kände mig som en tjockis. Kände mig som en ohälsoam idiot, på pappret står det "Anorexia Nervosa" men den sjukdomen har jag INTE. Nåväl, för att mitt tänkande må vara anorektiskt i dlera avseenden, men det förändrar inte det faktum att jag är en knubbis som lyckats gå ner i vikt.

Ps, jag är 167 cm lång och väger 41-42 kg. Min målvikt är 37,5.

Kvällens thinspo:


Kvällens HCthinspo:

41,8 kg. 3,8 kg to go... Så här söligt har det inte gått förut.

Jag var så irriterad på mamma tidigare ... äntligen börjar det rinna av.

När hon skulle gå till affären så vågade jag be henne om julmust LIGHT. Hon suckade och sa nåväl. När hon var borta försökte jag spy eftersom jag ätit dubbelt mellanmål (tappade kontrollen). Lyckades knappt spy men blev så himla törstig. Drack massa vatten och verkligen räknade minuterna tills mamma skulle komma hem. Så kommer hon hem med VANLIG julmust.

Jag: Men ... det är ju inte light.

Mamma: Eh ... oj. Ja det fanns ju inte.

Gaaah! Jag VET att det finns. Hon kör jämt med den där, det skulle faktiskt känts bättre om han sa sanningen. När jag påpekade det skrek hon: Men drick dina JÄVLA kemikalier!

Jag sprang i alla fall själv till affären. Medan jag sprang tänkte jag på flera saker som jag borde sagt till henne. Som att det iaf är bättre att dricka lightläsk än att röka ett paket om dagen som hon gör. Eller att vara så pass överviktig som hon är. Men jag sa inget av det. Istället sprang jag och köpte lightversionen.

Funderar på att ta laxermedel igen. Något MÅSTE hände på vågen. Tar jag laxer så väger jag iaf mindre och jag brukar inte gå upp det sen. Bara det att jag får typ lock för öronen och blir kallsvettig. Så jag tror jag väntar några dagar. Ska leva på näringsdrycker, vätskeersättning och mineralvatten ett tag först.

Dagens Thinspo:

En riktig bantningsblunder upptäckte jag att jag begått. Nämlingen LINFRÖN.

Krossade linfrön använde jag ganska friskt, eftersom de sägs vara laxerande, och laxerande är ett ord som ingår i min lista "33 nyckelord för skarpare nyckelben". Känner många som liksom dricker en cocktail bestående av linfrön och vatten för att hålla magen igång.

Min frukost (och ibland även  andra mål) består av fil + varierande tillbehör, så jag slängde i några matskedar linfrön, lyckligt ovetandes om att de innehåller 373,7 kcal/ 100 gram och 31 g fett.

Nu vet jag alltså.

Inte nog med det. Fick också veta att det endast är OKROSSADE linfrön som har laxerande effekt! Hur ska man då resonera?

ANA SVARAR: Hela linfrön scorar definitivt högt på pro ana party slamma skalan! Kroppen tar inte upp kalorierna i okrossade linfrön, samt att de är bra för magen.

Men krossade linfön är ett stort NO NO!

Här bjuder jag på roliga och patetiska (!) bantningsblundrar som jag stött på, Ana kommenterar dem. Skratta: stimulera magmusklerna en aning. ENJOY!

K25 på Helgon: "Det finns något som heter Naturchips som man kan äta istället för vanliga när man bantar"

Anas kommentar: Hur är det möjligt att vara så dum?

20nånting tjej på pendeln: (Ska ner i vikt) Jag har börjat äta nötter och torkad frukt i stället för chips och godis.

Anas kommentar: Och det påskyndar viktminskningen för att ...?? Torkad frukt innehåller ca 350 kcal/100 gram och gelegodis ungefär samma? Cashewnötter= 580 kcal och chips ca 530!

T18 PÅ Helgon: Jag har börjat banta och äter vegetariskt. Till middag blev det 2 panerade quornfiléer, potatismos och sallad med oliver och light dressing".

Anas kommentar: Finn fem fel! TVÅ filéer? Panerade? Oliver? Dressing? POTATISmos?

Hade kunnat bli bra: En quornfilé, grillad utan olja. En sallad utan oliver, och utan dressing. Vinäger funkar men ingen jävla oljebaserad dressing. Och potatismos kan ersättas av kålrot och morötter som kokas mjuka och passeras med vitlök. Redo, do right.

Dagens thinspo (Sasha Pivovarova):

Dagens HARDCOREthinspo (Isabelle Caro):