villblimindre

Den vägen vi haltat, den har varit så lång.

Du sa att det vart värt det

Men du ljög gång på gång.

Vad har jag vunnit?

Falsk kontroll.

Vad har jag kvar?

Noll-noll-noll.

Bara känslan av att förbli

En stor fet boll.

Vad har du gett mig
Seniga händer.

Och var har jag hamnat?

Jo, i återvändsgränder.

Jag har mod nu tror jag

Mod att säga adjö

Förlåt mig Anorexia

-men en av oss måste dö.

Eftersom det har hänt så mycket de senaste två veckorna har jag inte förmått mig uppdatera bloggen.

Jag har bl.a legat inne på MAVA för hypokalemi och på PIVA efter att ha blandat Imovane med alkohol och blivit psykotisk.

Jag försöker sova. Har så ont i hela kroppen, testar olika sätt att ligga utan att känna hur ont det gör i armar, ben och håligheter. Vill så gärna, mer än något annat vill jag sjunka in i sömnens befrielse, men varje gång som jag nästan "driftar bort" i dvalan så liksom tappar jag andan. Och blir VETTSKRÄMD!

Vad gäller maten går det åt skogen. Varje natt tänker jag att morgondagen ska bli bättre, men oftast går det bara några timmar innan jag kräkts. Och har jag kräkts en gång känns det som att eftersom dagen redan sabbats så kan jag spy igen... Det är verkligen som om någonting blockerar mina tankar ... jag agerar helt efter ätstörningen och skiter fullständigt i konsekvenserna bara jag får äta och spy.

Sedan sitter jag darrande och illamående och lovar att IMORGON, då, DÅ blir det annorlunda.

Men vad är mitt löfte värt? Jo, det är värt 37 kg smuts och damm. 37 kg förtvivlan och lögner. Några hekto svek och stulna rakblad. DET är vad mitt löfte rymmer.

Vågen står still, men jag känner mig märkligt fet. Känner mig fet på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Det är hemskt jobbigt för jag vågar inte ens se butiksbiträden i ögonen pga. skammen över mitt fläsk.

39,8 kg. Det låter ganska lagom, och jag trodde att 37 kg skulle vara idealt, men nu har jag kommit till en punkt då siffror inte avslöjar hur jag ser ut. Inte alls.

Till på köpet har jag slutat träna. Promenerar dock mer och mer... Är så trött när jag snubblar på isen, när jag upptäcker blåmärken som lyser i grälla färger mot min vita hud.

Men snubblat runt, det har jag gjort sedan jag var barn.

Blåmärken bekommer mig inte

De lyser starkt

- men jag är van.

Det vore skönt att drömma

Men underbart att få glömma

Att jag slutat med sådant för länge sedan.

Du vaknar ensam

Du har gjort ditt val

Man kan inte dra sig undan

Och tro att andra stannar kvar.

Han skrev om längtans smala handleder

Och hur de lätt kunde gå itu.

Jag stirrar stumt på mina

Önskar kanske

-att de kunde brista nu.

Ja, nu är dagarna som en svart virvel. Jag sugs sakta neråt. Ser mig omkring men det är så svart att jag knappt uppfattar glimtar av det som sker.

Koncentration!

Fokus, Elsie, FOKUS!!

Människoögon vänjer sig snabbt vid mörker och det dröjer aldrig länge innan jag anar dunkla minnen.

Minnen av tafatta kramar, av sjukhus. Rökringar och magsyra.

Av dropp, och av tröstande fuktiga ljumma läppar mot mina trevande, torra.

Anar nutidens inferno, häromdagens dito. Anar sju stadier av helvetet men skymtar ingen framtid.

En av mina favoritpojkar heter Nicklas. Häromdagen väntade han på mig vid vår gamla mötesplats. Snedluggen var där, conversen på plats, men det typiska flinet saknades.

Det var första gången som vi sågs på flera månader.

"Jag vill köpa amfetamin av dig" pep jag och snavade på orden.

Åh min älskade Nicklas, du sa nej.

Han svarade:

"Nej mjölkvit, jag vet att du vill ha amfetamin för att gå ner i vikt och nej, jag tänker inte ge dig det."

Tillbringade flera dagar på sjukhuset. Då funderade jag ut vad jag skulle skriva här i min blogg, vad jag kunde skriva som var LIVSBEJAKANDE men nu hakar sig orden, de hakar sig fast vid varandra som en kedja vid en boja kring mitt inre och jag... jag är usel på att förklara.

När någon hindrar mig från att spy, när jag inte får träna eller dricka alkohol vill jag bli hård och skrika KVADDA INTE MITT RUS!!

Men jag skriker aldrig.

Jag ser henne på håll, jag vill sträcka ut min arm, göra mina förfrusna fingrar långa och vidröra henne för att försäkra mig om att hon är på riktigt.

Jag vill färga mitt hår och kamma ut det så att hon kan trassla till det igen.

Min huds längtan efter beröring är så stark att den borde sättas i terapi.

Men ingen får nudda mig mer.

Det var bara en fåfäng dröm, en sjuk längtan och ihålig vision, detta att jag kunde bli smal.

Ett skepp i en flaska har segel men inget vatten att flyta på, ingen vind som för det hit eller dit.

Så känns det när jag står still. När jag sviker mina ideal och äter, äter, äter.

Tröjorna är för stora men på bild ser jag asfet ut. Collagen visar mitt hjärta jag och fotografierna mitt yttre som inte alls överensstämmer med min uppfattning av hur jag är.

Är jag ensam om att känna min FRÄMMANDE I MIN KROPP?

Mina tankar är tunna och spröda som smörgåsrån. Mitt yttre är stabbigt och klumpigt, ett smörigt fån

Jag har fått ett par kommentarer om att jag inte förtjänar hjälp för att jag inte vill bli frisk och för att jag "klagar på ÄS-vården".

Dessa kommentarer (tre st) har varit anonyma och därför svåra att bemöta, men eftersom jag tänkt en del på dem så gör jag ett försök ...

Varför tycker inte ni att jag förtjänar att bli frisk? Inte förtjänar att få hjälp att ändra mitt tankesätt? Ja, jag vill gå ner mer i vikt, det är sant, okej; jag upplever svälten som ren och befriande, det är sant, men det är ju det som är min sjukdom som jag söker hjälp för.

Och medan jag väntar krymper min motivation.

En person avslutade sin kommentar med: " Tids nog spricker bubblan även för dej."

Tala inte om för mig att min bubbla kommer spricka, jag har ingen sådan, ingen bubbla inget skydd, jag är uppriktig, naken och ärlig. Allt har spruckit för länge sedan, det är därför som jag klamrar mig fast vid anorexin och bulimin.

Det är tråkigt att det uppfattas som klagomål, mina åsikter om ätstörningsvården. Om jag klagade skulle jag inte söka vård. Nej - jag tyckte bara det var synd att det inte satsas mer på oss som befinner oss i detta vakuum mellan dödligt svälttillstånd och hundraprocentig vilja att bli friska.

Det tycker jag fortfarande.  Jag skulle gärna höra om ni tycker att man måste vilja sluta svälta för att förtjäna hjälp att vilja börja äta.

Julen har förflutit i ett töcken. Som jag berättade upplevde jag två dygns av sömnlöshet. Då och då driftade jag in och ut, flöt genom en hallucinatorisk, delirium - liknande koma.  På tredje dygnets kväll smällde jag i mig ett äpple framför TV'n.

"Var ska du gå?" frågade min syster när jag vingligt reste mig upp.

"Jag vet inte vart jag ska, Monica!" svarade jag och satte mig ner igen. Det var så HIMLA LÄSKIGT. Framför mitt högra öga formade sig en fyrkant i samma färger som ettans testbild, den följde min blick vart jag än vände mig. Jag slog händerna för ögonen. Jag hörde ingenting. PLÖTSLIGT BLEV DET SVART. Jag såg digitala bokstäver forma orden: RIGHT EYE FAILURE och sen minns jag inte mer.

Jag vaknade gråtande i min mammas famn i sängen. Jag hade varit epileptisk i flera minuter. Ambulansen var på väg. Jag grät. Var så säker på att jag dog. RIGHT EYE FAILURE, det var bara början!

Hela tiden på sjukhuset grät jag ursäkter och förlåt. När jag fick Sobril blev jag lugnare och bad snyftande min mamma att berätta något bra om mig.

"Du är omtänksam" svarade hon, jag torkade bort en tår från hennes kind för nu var jag lugn och rollerna ombytta. "Du är varm och full av humor".

Då kom läkaren och lät mig åka hem. Salterna var bra. Kalciumkoncentration OK. Så varför hände detta?

De trodde på panikångest eller epilepsi framkallad av svälten. Aldrig mer sa jag. Och nu sitter jag här igen. Längtar efter någonting och det måste väl vara positivt. Men att jag inte vet hur min vilja till längtan ska kanaliseras är destruktivt. Jag balanserar inte längre på gränsen, jag har passerat den för länge sedan, den är så långt bort att jag inte skymtar den. Men jag skymtar digitala siffror på vågor, dom vinkar ömt till mig. Kom hit, ropar de, lockande, frestande ropar de kom hit, du är snart framme. 37 kg. Nästan där.

PS: Jag skulle gärna vilja höra om ni tycker att man måste VILJA sluta svälta för att få hjälp att börja äta?

Nyss när jag låg och vred mig mellan dubbla täcken utkristalliserade sig en plan och en sanning.

Sanningen är enkel. Om det vore lätt att bli lätt skulle alla vara det ... lätta som dimfrost.

Planen är den gamla vanliga: återhämta mig från överätandet och kräkset för att kunna bli av med dom här sista kilona.

Kräk ... varje gång jag smäller igen toalettlocket efter att ha spytt är det som om jag spolar ner de sista atomerna av mitt inre. Skickar ner allt jag vill bli, av allt jag måste bli, genom avloppet. Där kan det ju transporteras genom kloaker och reningsverk hur länge som helst utan att göra något åt det faktum att äcklet som är min själ förorenar varenda vattensverk det beblandas i.

Dagen har varit en återhämtningsdag. Några dagar har jag nämligen varit extremt förvirrad, nästan psykotisk. Minns att jag var ute och gick i fredags och drabbades av jättekonstiga "strålningar" i kroppen. Trodde då att jag skulle svimma. Men istället för att vända om eller sätta mig på bussen så började jag gå dubbelt så snabbt, för att jag var säker på att om jag stannade DÅ skulle jag tuppa av. I Huddinge Centrum drack jag nästan maniskt näringsdrycken bara för att kunna gå fortare. Tydligen var jag hos pappa och bakade pepparkakor, var hos psykologen och hade flera utbrott hemma, bl.a. för att jag inte orkade röra mig från sängen. Tydligen har jag ätit massa för att de inte skulle ta mig till akuten, bl.a. en halv pizza (SERIÖST: PIZZA!!!)

I går natt vågade jag inte stänga ögonen p.g.a. dödsångest, först klockan sex föll jag i någon slags hallucinatorisk koma. Så under dagen låg jag typ bara still och åt något varannan timme, som en äggvita, filmjölk eller tog en ND.

Jag behöver SÖMN. Problemet är att det är kräkningarna under veckan, samt sömnbristen som orsakat det här. Och Dulcolax-helvetet.

Om jag inte kräks kan jag snart vara nere på 37 kg och stanna där.

Och Dulcolax MAX 2 ggr/vecka och då normal dos.

Någon kommenterade och undrade varför jag tar så många...

Jo det är så att om jag överäter så blir jag desperat att rena mig. Och det är DÅ som det blir så här fel, fel, fel. Kroppen får spel, och hindrar mig att bli hel (smal).

Gud jag behöver SÖMN. Nu på kvällen blev det samma sak igen, vågade inte släcka lampan eller ögonen heller för den delen. Hade FETångest över att blivit större under dagen, och nu gav jag upp sömnförsöken för en halvtimme sen.

 Hamnade här framför datan igen, budgetcigarett mellan fingrarna och med mitt eviga klagoväggs-dravel. Bara det att jag inte mumlar böner, nej - jag krossar huvudet mot muren.

39 KG!

Men jag fryser. Mina fingrar är som istappar, jag bär byxor på byxor. Och lyssnar på bright Eyes. Tänker på Maria. Funderar, undrar, vad hon ser hos mig. Vad hon ser i mig.

Om jag ska beskriva mig själv så finner jag bara nedsättande adjektiv.

Jag är ful. Jag är ond. Jag är darrande och trött.

Då och då krymper jag. Orden halkar. Tangenterna formar formuleringar som jag inte vågar stå för.

Jag kräks. Städade rummet och slängde chips.

Varför hade jag chips under sängen?

Varför åt jag dem inte?

Renheten fläktar, kan jag nå den? Vem vill inte vara ren och fri?

39 kg, 39 kg.

Det känns som om det hänger tyndger på mig. Någon kallar mig Amy in the white coat. Dberst. Det är Bright Eyes. Jag är rädd

Vad är egentligen värst? Att vara inlåst på en avdelning eller att vara fri men utestängd från tillvaron?

Bakom mina ögonlock, innanför min poloklädda bröstkorg, bultar drömmar och fantasier om verklighet. Med det menar jag att mina drömmar handlar om att gå ner i vikt för att klara av realiteter.

Cigaretten darrar mellan mina fingrar, mineralvattenflaskorna paraderar tömda längs väggarna och jag tänker att ingenting kan släcka min törst.

Hur många situps kan ni göra? Jag kan inte göra situps längre. Jag gör ca 600 benlyft/dygn och 300 armhävningar men jag kan inte göra situps.

Nu har jag en så nära vän som vet allt. Hon ska hjälpa mig att "uppdatera" min garderob så att jag vågar möta Anna. Idag vandrade vi arm och arm, fnittrande, gråtande, drömmande, fördömande.

Jag vågade ställa frågor som jag tidigare bara anförtrott denna hemliga blogg och mina anteckningsböcker. Det var en av de bästa dagarna på länge. Vi drack cider och skrattade åt oss själva och NKs julskyltning.

Vaknar

famlar

Trevar

Söker

- efter mellanrum och tomrum

Ett ben, två ben, revben

Here I go again... Fast helst inte! Vad finns det att skriva när mörkret är så kompakt att orden inte går att finna? När min kamp neråt (idag vägde jag 41,4) skulle göra tillvaron ljusare.

Alla mina planer, all min fåfänga längtan.

För många Imovane men ingen lindring. Slöseri.

En julstjärna i fönstret som hånar mig med sitt skimmer.

FETTSO, strålar den mot mig. FETTSO!

Och vad gör jag? Vad gör jag för att undkomma alla vackra föremål som häcklar mig med sin ljuvlighet när JAG är motbjudande. Jag tänder en cigarett, sväljer ner 20 Dulcolax med mineralvatten och hoppas på försoning.

På försoning med min kropp, för jag kan inte se ut så här.

Jag blir jätteglad när jag får höra att jag är en inspiration, men jag känner mig inte värdig att kallas det. Motivationen vacklar, jag tappar styrka kontroll och fokus.

 Lämna mig inte, Ana! Spänn ut dina skelettliknande vingar över mig och ta mig under deras trygga beskydd igen.

Den här världen är inte för mig, jag har försökt och försökt, men den stöter bort mig, den dresserade cirkusapan. Jag kan framföra gorillaläten, trycka i mig bananer och utföra förnedrande konster ned ett måttband, en påse lösgodis och så fingrarna i halsen

 Men i försök på motivation kommer lista på vad jag ska unna mig när jag nått 37 kg.

• Handla nya kläder.
• Våga träffa vänner
• Dricka Xide Winter (glittrar)
• Försöka anordna en mysig hemmakväll med pro-anas, då vi dricker lite lättcider, tuggar selleri och läkerol och uppskattar att vara med likasinnade.
  
  
  
  

Stay strong: stay skinny

Lunchgruppen igår var helt ok J Jag åt utan att smussla och ansträngde mig att vara delaktig i samtalet.

Vågen visar på 41,9 kg men det är OK. Jag accepterar att det går långsamt, huvudsaken är att jag inte går upp i vikt.

Allt känns annorlunda efter i går och det är dags att berätta varför.

Jag är kär. Visserligen inte KÄR som i förälskad eller romantiskt kär, men jag är helt galen i en tjej på lunchgruppen, man skulle nog kunna säga att jag känner mig smått besatt. (Tyvärr är jag så hetero som man kan bli).

Hon heter Anna, är 24 år och har ett stort leende. Hennes hår är ljusrött och klippt i page med lugg. Varje gång jag ser henne har hon urfina kläder. Igår bar hon en kort mönstrad kjol med hög midja och rosett.

Anna har haft bulimi i flera år, men de senaste veckorna har hon i princip svält sig själv. Jag önskar att jag kunde hjälpa henne. Hur som helst så längtar jag för första gången till onsdag ... Måste väga MAX 40,3 då.

Har ni liknande erfarenheter av att falla för en person på det sättet? Jag har gjort det förut men då har det varit så att jag fallit romantiskt.
Hur ska jag våga närma mig henne? Lunchgruppen gör uppehåll kring julen och det känns väldigt deprimerande att inte få se henne under dom veckorna.

41, 9 igen. FAN!

Och i morgon som jag ville vara smal och fin. Då ska jag träffa en av mina bästa vänner, jag både längtar och fasar. Vi har varit allierade MOT Ana (träffades faktiskt på slutenvården) och peppat varandra att låta henne gå.

Men så råkade vi hitta vi varandras hemliga bloggar... Dvs jag stötte på hennes och hon avslöjade att denna är min. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Båda strävar efter viktminskning igen. Det känns så overkligt ... hon kommenterade anonymt i min blogg och jag gick och tänkte att jag ville ha kontakt med den personen.

Så idag fick jag ett SMS som började "Hej Ari!"...

Så jag längtar efter i morgon, för det ska bli skönt att hålla om henne, en lättnad att få prata öppet. Men jag fasar också eftersom ingen granskar ens kropp som en pro-ana, och nu när jag vet att vi både är i träsket/himmelriket igen, så kommer hon säkert se på mig från topp till tå och tycka att jag är GROTESK.

Men nu är vi två tillsammans under Anas vingar, det finns ingen återvändo nu.

Vet att jag inte är ensam om att bäva för julmaten. Jag har under många år haft olika strategier, men ingen har varit klockren.

Jag har testat att vara laktosintolerant, haft celiaki, levt vegansk, ätit och spytt, m.m.

Det bästa har varit att äta veganskt. Man kan göra veganska alternativ till allt animaliskt, och äta av det. Givetvis sådant som är kalorisnålt och fettsnålt.

T ex sillen ersätter man med inlagd aubergine, som innehåller 21 kcal/100 gram!

Alternativ till skinkan är kokt kålrot som man griljerar (googla på griljerad kålrot för en uppsjö recept).

Drycken heter naturligtvis smaksatt vatten och julmust light. Kokt brysselkål, fettfri grönkål, det är möjligt att komponera ett ana-julbord. Medan andra skyfflar i sig hundratals kalorier så drar du ingen uppmärksamhet till dig trots att du inte ens får i dig en tredjedel av det.

Och det är INTE fånigt att dansa runt granen. Tvärtom är det ett bra sätt att bränna den där (läs: den enda) pralinen ur Alladin asken som du åt samtidigt som du pratade med någon med hökblick.

Tack, merci, för alla hemliga önskelistor :). Nu hoppas jag att få höra lite om hur ni planerar att anofiera er jul. Vad ni ska äta, hur ni äter (tex om ni smusslar, kräks, eller helt enkelt unnar er julmat?).

När jag läser era kommentarer fylls jag med en sällsam trygghet och styrka. Vi är inte ensamma nu. Och det konstiga är att jag kan vara mig själv. Jag nojar mig inte för att inte duga som jag annars gör JÄMT.

 Jag hör hemma här.

Och förutom att leva i en verklighet som består av måttband, vågar, spyor varvat med svält är självhat det jag gör bäst.  

Morgonen är skön, när dagen ligger orörd och fylld av möjligheter vågar jag nästan hoppas på den.

Vågen rör sig neråt i samma takt som en snigel på ett rakblad, men jag har iaf inte gått upp sedan igår.

41,4 kg.

Varför satsar jag på just 38 kg? När jag var som smalast vägde jag flera kg under det, och jag kände mig fylld av kontroll, när jag var längst ner var jag nästan rofylld. Men jag tycker inte att andra är för stora när de väger mer. Det är bara med mig det är så. Mitt huvud passar inte på axlarna, fotlederna hör inte ihop med smalbenen osv. Allt detta känns om jag väger för mycket.

Som mest under min sjukdom har jag vägt 50,2.

Jag mådde inte bra alls. Alla mina fina kläder, alla mina tankar var besudlade när jag klampade fram som en cirkuselefant. Hela jag var faktiskt en cirkus.

Popcornlukt, clownkonster, dresserade apor och elefanter.

När jag blev utskriven tänkte jag att jag skulle ner till 45 kg igen. Problemet var att jag började hetsäta. Jag nådde 45 kg men kände mig fortfarande grotesk, och det berodde mycket på hetsätningen. Och jag saknade lättheten. Lätthet är underbart.

Jag vill vara liten. 37-38 kg är liten, men förhoppningsvis slipper jag inläggning.

Ja varför just 38 kg? Jag vill bara att mörkret ska lätta.

Vilka 5 saker önskar ni er om ni fick önska på riktig, hemligt och sant?

Min hemliga önskelista:

• Presentkort på Cola Light. Livstidsförbrukning.
• Spa-weekend med massa pro-ana tjejer i alla storlekar och åldrar.
• Drastisk positiv effekt på Fluoxetinet (minskad depression, slut på hets)
• The obvious: 38 kg för evigt, vad jag än äter.

Bonus: Gymkort, träningsvideos, gåstavar, kurs i konståkning.