villblimindre

Nyss när jag låg och vred mig mellan dubbla täcken utkristalliserade sig en plan och en sanning.

Sanningen är enkel. Om det vore lätt att bli lätt skulle alla vara det ... lätta som dimfrost.

Planen är den gamla vanliga: återhämta mig från överätandet och kräkset för att kunna bli av med dom här sista kilona.

Kräk ... varje gång jag smäller igen toalettlocket efter att ha spytt är det som om jag spolar ner de sista atomerna av mitt inre. Skickar ner allt jag vill bli, av allt jag måste bli, genom avloppet. Där kan det ju transporteras genom kloaker och reningsverk hur länge som helst utan att göra något åt det faktum att äcklet som är min själ förorenar varenda vattensverk det beblandas i.

Dagen har varit en återhämtningsdag. Några dagar har jag nämligen varit extremt förvirrad, nästan psykotisk. Minns att jag var ute och gick i fredags och drabbades av jättekonstiga "strålningar" i kroppen. Trodde då att jag skulle svimma. Men istället för att vända om eller sätta mig på bussen så började jag gå dubbelt så snabbt, för att jag var säker på att om jag stannade DÅ skulle jag tuppa av. I Huddinge Centrum drack jag nästan maniskt näringsdrycken bara för att kunna gå fortare. Tydligen var jag hos pappa och bakade pepparkakor, var hos psykologen och hade flera utbrott hemma, bl.a. för att jag inte orkade röra mig från sängen. Tydligen har jag ätit massa för att de inte skulle ta mig till akuten, bl.a. en halv pizza (SERIÖST: PIZZA!!!)

I går natt vågade jag inte stänga ögonen p.g.a. dödsångest, först klockan sex föll jag i någon slags hallucinatorisk koma. Så under dagen låg jag typ bara still och åt något varannan timme, som en äggvita, filmjölk eller tog en ND.

Jag behöver SÖMN. Problemet är att det är kräkningarna under veckan, samt sömnbristen som orsakat det här. Och Dulcolax-helvetet.

Om jag inte kräks kan jag snart vara nere på 37 kg och stanna där.

Och Dulcolax MAX 2 ggr/vecka och då normal dos.

Någon kommenterade och undrade varför jag tar så många...

Jo det är så att om jag överäter så blir jag desperat att rena mig. Och det är DÅ som det blir så här fel, fel, fel. Kroppen får spel, och hindrar mig att bli hel (smal).

Gud jag behöver SÖMN. Nu på kvällen blev det samma sak igen, vågade inte släcka lampan eller ögonen heller för den delen. Hade FETångest över att blivit större under dagen, och nu gav jag upp sömnförsöken för en halvtimme sen.

 Hamnade här framför datan igen, budgetcigarett mellan fingrarna och med mitt eviga klagoväggs-dravel. Bara det att jag inte mumlar böner, nej - jag krossar huvudet mot muren.