En sjuk längtan, en ihålig vision.
Jag ser henne på håll, jag vill sträcka ut min arm, göra mina förfrusna fingrar långa och vidröra henne för att försäkra mig om att hon är på riktigt.
Jag vill färga mitt hår och kamma ut det så att hon kan trassla till det igen.
Min huds längtan efter beröring är så stark att den borde sättas i terapi.
Men ingen får nudda mig mer.
Det var bara en fåfäng dröm, en sjuk längtan och ihålig vision, detta att jag kunde bli smal.
Ett skepp i en flaska har segel men inget vatten att flyta på, ingen vind som för det hit eller dit.
Så känns det när jag står still. När jag sviker mina ideal och äter, äter, äter.
Tröjorna är för stora men på bild ser jag asfet ut. Collagen visar mitt hjärta jag och fotografierna mitt yttre som inte alls överensstämmer med min uppfattning av hur jag är.
Är jag ensam om att känna min FRÄMMANDE I MIN KROPP?
Mina tankar är tunna och spröda som smörgåsrån. Mitt yttre är stabbigt och klumpigt, ett smörigt fån
Du behöver nog lite bättre självförtroende...
Du är FÖR smal fina vännen, om de vill lägga in dig igen så måste du förstå att du är farligt underviktig. Jag förstår din längtan men vi kommer aldrig att nå perfektionen om vi inte svälter oss till döds och det vill vi väl inte?
kramar
Styrkekram!
Nä, du är inte ensam om att känna dig främmande i din egen kropp!
Tänkte bara vara lite uppmuntrande och säga att din blogg är den enda bloggen jag följer! Du är en otroligt duktig skribent, men det slår mig ofta vad du skulle kunna åstadkomma UTAN lågt blodsocker :P samtidigt gör din självdiciplin mig såklart grön av avund... ah, dubbelheten ;) KRAM
Kämpa för att komma ut från sjukhuset nu vännen min, kämpa för att bli FRISK...jag vill att du ska få leva ett liv utan anorexi!!
kramar om
