villblimindre

Vågen står still, men jag känner mig märkligt fet. Känner mig fet på ett sätt som jag inte har gjort tidigare. Det är hemskt jobbigt för jag vågar inte ens se butiksbiträden i ögonen pga. skammen över mitt fläsk.

39,8 kg. Det låter ganska lagom, och jag trodde att 37 kg skulle vara idealt, men nu har jag kommit till en punkt då siffror inte avslöjar hur jag ser ut. Inte alls.

Till på köpet har jag slutat träna. Promenerar dock mer och mer... Är så trött när jag snubblar på isen, när jag upptäcker blåmärken som lyser i grälla färger mot min vita hud.

Men snubblat runt, det har jag gjort sedan jag var barn.

Blåmärken bekommer mig inte

De lyser starkt

- men jag är van.

Det vore skönt att drömma

Men underbart att få glömma

Att jag slutat med sådant för länge sedan.

Du vaknar ensam

Du har gjort ditt val

Man kan inte dra sig undan

Och tro att andra stannar kvar.

Han skrev om längtans smala handleder

Och hur de lätt kunde gå itu.

Jag stirrar stumt på mina

Önskar kanske

-att de kunde brista nu.

Ja, nu är dagarna som en svart virvel. Jag sugs sakta neråt. Ser mig omkring men det är så svart att jag knappt uppfattar glimtar av det som sker.

Koncentration!

Fokus, Elsie, FOKUS!!

Människoögon vänjer sig snabbt vid mörker och det dröjer aldrig länge innan jag anar dunkla minnen.

Minnen av tafatta kramar, av sjukhus. Rökringar och magsyra.

Av dropp, och av tröstande fuktiga ljumma läppar mot mina trevande, torra.

Anar nutidens inferno, häromdagens dito. Anar sju stadier av helvetet men skymtar ingen framtid.

En av mina favoritpojkar heter Nicklas. Häromdagen väntade han på mig vid vår gamla mötesplats. Snedluggen var där, conversen på plats, men det typiska flinet saknades.

Det var första gången som vi sågs på flera månader.

"Jag vill köpa amfetamin av dig" pep jag och snavade på orden.

Åh min älskade Nicklas, du sa nej.

Han svarade:

"Nej mjölkvit, jag vet att du vill ha amfetamin för att gå ner i vikt och nej, jag tänker inte ge dig det."

Tillbringade flera dagar på sjukhuset. Då funderade jag ut vad jag skulle skriva här i min blogg, vad jag kunde skriva som var LIVSBEJAKANDE men nu hakar sig orden, de hakar sig fast vid varandra som en kedja vid en boja kring mitt inre och jag... jag är usel på att förklara.

När någon hindrar mig från att spy, när jag inte får träna eller dricka alkohol vill jag bli hård och skrika KVADDA INTE MITT RUS!!

Men jag skriker aldrig.

Jag ser henne på håll, jag vill sträcka ut min arm, göra mina förfrusna fingrar långa och vidröra henne för att försäkra mig om att hon är på riktigt.

Jag vill färga mitt hår och kamma ut det så att hon kan trassla till det igen.

Min huds längtan efter beröring är så stark att den borde sättas i terapi.

Men ingen får nudda mig mer.

Det var bara en fåfäng dröm, en sjuk längtan och ihålig vision, detta att jag kunde bli smal.

Ett skepp i en flaska har segel men inget vatten att flyta på, ingen vind som för det hit eller dit.

Så känns det när jag står still. När jag sviker mina ideal och äter, äter, äter.

Tröjorna är för stora men på bild ser jag asfet ut. Collagen visar mitt hjärta jag och fotografierna mitt yttre som inte alls överensstämmer med min uppfattning av hur jag är.

Är jag ensam om att känna min FRÄMMANDE I MIN KROPP?

Mina tankar är tunna och spröda som smörgåsrån. Mitt yttre är stabbigt och klumpigt, ett smörigt fån