Förlåt mig, Anorexia.
Den vägen vi haltat, den har varit så lång.
Du sa att det vart värt det
Men du ljög gång på gång.
Vad har jag vunnit?
Falsk kontroll.
Vad har jag kvar?
Noll-noll-noll.
Bara känslan av att förbli
En stor fet boll.
Vad har du gett mig
Seniga händer.
Och var har jag hamnat?
Jo, i återvändsgränder.
Jag har mod nu tror jag
Mod att säga adjö
Förlåt mig Anorexia
-men en av oss måste dö.
37 kg förtvivlan och svek.
Eftersom det har hänt så mycket de senaste två veckorna har jag inte förmått mig uppdatera bloggen.
Jag har bl.a legat inne på MAVA för hypokalemi och på PIVA efter att ha blandat Imovane med alkohol och blivit psykotisk.
Jag försöker sova. Har så ont i hela kroppen, testar olika sätt att ligga utan att känna hur ont det gör i armar, ben och håligheter. Vill så gärna, mer än något annat vill jag sjunka in i sömnens befrielse, men varje gång som jag nästan "driftar bort" i dvalan så liksom tappar jag andan. Och blir VETTSKRÄMD!
När jag sover är jag ändå vaken, imorse låg jag länge och funderade över vad som hänt och vad jag drömt.Men nu vet jag: att jag drömmer alltid, även när jag är vaken. Gränserna har suddats ut.
Vad gäller maten går det åt skogen. Varje natt tänker jag att morgondagen ska bli bättre, men oftast går det bara några timmar innan jag kräkts. Och har jag kräkts en gång känns det som att eftersom dagen redan sabbats så kan jag spy igen... Det är verkligen som om någonting blockerar mina tankar ... jag agerar helt efter ätstörningen och skiter fullständigt i konsekvenserna bara jag får äta och spy.
Sedan sitter jag darrande och illamående och lovar att IMORGON, då, DÅ blir det annorlunda.
Men vad är mitt löfte värt? Jo, det är värt 37 kg smuts och damm. 37 kg förtvivlan och lögner. Några hekto svek och stulna rakblad. DET är vad mitt löfte rymmer.
